Geri står arbetslös och ser hur tunnelbanetåget pyser iväg

Låt oss nu göra det officiellt: Det blidde inget jobb för mig. (Tiden har gått ut för när de skulle höra av sig om de skulle höra av sig, ni vet)

Men mod i vind! Friska segel! Nya tag! Och så vidare och så vidare. Låtom oss glädjas åt att jag inte tar på mig för mycket nu igen, arbetsnarkomanen i mig gråter en skvätt medan suntförnuftpersonen pekar i kalendern och säger att jag ändå inte hade haft tid att ens gå på deras dumma inskolningskurser.

Varför skulle man vilja vara spärrvakt va? Det kan ju vara tråkigt och och dötrist och och alldeles... alldeles...